Hot, hot, hot...

Igår hörde jag på nyheterna att i och med denna veckan kommer D.C. överskrida 60 dagar denna sommar med temperaturer över 32C, dvs 90F. Känn på den! Nu är det otroligt varmt, solen gassar och inte ens i skuggan är det skönt. Ändå går livet på helt som vanligt här, skolorna har börjat, poolerna stänger till helgen, fotbollsträningar och andra aktiviteter pågår som vanligt. Vår son Erik får lida varje dag med långa pass i kvällshettan (oftast som varmast vid 17-tiden).

Men i Sverige, där har flera människor dött av värmen när de sprungit Göteborgsvarvet och nu senast Midnattsloppet i Stockholm. Och då var väl temperaturen någonstans mellan 25-30 grader... Det måste vara så att kroppen anpassar sig till värmen efter ett tag, liksom beteendet, dvs man ser till att dricka ordentligt om man är ute och rör på sig. Eller?

Äntligen tillbaka!

Så är vi tillbaka efter en lång sommar i Sverige och det känns verkligen bra att vara tillbaka. Inte bara för det vackra vädrets skull (ca 30-35 grader) utan för att det faktiskt känns som att komma hem, trots att det är utomlands. En märklig känsla. Men här har vi vårt hem och vi har också efter 1,5 år lyckats skapa oss ett nätverk här. När vi går till poolen hittar man alltid någon man känner igen nuförtiden, vilket är skönt.

Men man hittar också nya bekantskaper ständigt och jämt om man är lite nyfiken. Igår hejade jag på en familj som pratade svenska, och se där, grunden till en ny bekantskap är etablerad. De hade precis flyttat hit, precis som flera andra svenska familjer (skifte på ambassaden etc) och jag måste erkänna att jag inte är avundsjuk på nyetableringsfasen som de befinner sig i. Däremot hjälper vi gärna till med det vi har lärt oss här.

Imorgon börjar skolorna och barnen är laddade. Ellinor ska börja Kindergarden (nollan) och Erik 4th grade på Somerset Elementary School. Jonathan byter nu skolan och börjar 6th grade på Westland Middle School. Som tur är håller skolorna alltid en "Sneak Peak" veckan innan, där barnen får träffa sina nya klasser och lärare, så starten blir lite mer avdramatiserad...

Europeer och amerikaners fundamentala olikhet

Under vår tid i USA har vi försökt förstå anledningarna till att amerikanerna på många sätt har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till samhället och staten.

USA är ett ungt land jämfört med Europa, och konstitutionen är ständigt levande och vägledande här. Det känns som om tolkningen av grundarnas avsikter är i en mer hektisk och hätsk debatt än på länge, eftersom den federala sektorn har utökats under Obamas ledning, inte minst på grund av den finansiella krisen som medförde att den federala staten plötsligt ägde både banker och bilfabriker.

I Washington Posts Outlook-sektion fanns häromdagen en artikel som belös detta på ett ganska tydligt sätt, även om jag inte håller med författaren Arthur C. Brooks som skrivit boken "How the Fight Between Free Enterprise and Big Government Will Shape America's Future".

Brooks menar att vi har ett nytt Culture War om vilken vison USA ska ha: "On one side, the forces for free enterprise. On the other, an expanding and paternalistic government. It's time to choose." Den senare är alltså den europeiska modellen som författaren helt förfäktar...

Som bevis återgår han bland annat till president Thomas Jeffersons installationstal år 1801:
"A wise and frugal government which shall restrain men from injuring another, shall leave them otherwise free ro regulate their own pursuits of industry and improvement, and shall not take from his mouth of labour the bread it has earned. This is the sum of good government. To take from one, because it is thought that his own industry and that his fathers has acquired too much, in order to spare for others, who, or whose fathers, have not excercised equal industry and skill, is to violate arbitrarily the first principle of association, the guarantee to every one of a free exercise of his industry och the fruits acquired by it."

Alltså, staten ska inte syssla med att omfördela inkomster mellan sina invånare. Då tar man bort entrenörsandan och får i värsta fall en scenario som i Grekland, menar Brooks och gör följande jämförelse:
"Here we see tea partiers (republikansk proteströrelse som vill minska statens inflytande) demonstrating against the government's encroachment on the free enterprise system and protesting the fact that the state is spending too much money bailing out too many people. Why are people protesting in Greece? Because they want governtment to give them even more - in the face of the worst economic crisis in decades." I det får jag lov att hålla med honom, det verkar ju galet.

Men det ger ju perspektiv på varför så många är så väldigt upprörda här att Obama vill ge alla tillgång till sjukvård eller en nationell utbildningspolicy. Det är helt enkelt inte statens roll i det nya landet Amerika. Och en återgång till det europeiska system man en gång lämnade bakom sig är inte aktuellt. Det kommer bli en fortsatt tuff resa för Obama.

Läs gärna hela artikeln på: www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/05/21/AR2010052101854.html?sub=AR

Imponerande flyguppvisning på Andrews Air Force Base

Idag besökte vi, tillsammans med några hundratusen andra, den årliga Joint Service Open House Air Show på Andrews Air Force Base (ja, ni vet flygbasen som presidenten alltid flyger använder).

Som vanligt när det gäller USA är det imponerande. Allt från parkeringsarrangemanget vid FedEx Field (Redskins fotbollsarena med 90 000 platser) med 39 säkerhetsköer och busstransport till basen. Hur smidigt som helst trots mängderna av besökare.

Vidare in på flygbasen där man kunde hitt

a allt som en flygentusiast skulle kunna önska sig; lastplan, de nyaste obemannade spaningsplanet, stridsplan från olika årtionden och helikoptrar av alla tänkbara slag, till sonen Jonathans stora förtjusning. Beroende på planens storlek kunde man antingen gå in i dem eller titta in i dem.

Samtidigt pågick flyguppvisningar i luften av alla tänkbara slag; helikopterattacker, konstflygning eller högljutt dånande flygningar av de nyaste stridsplanen - som kunde flyga både framåt och bakåt eller stillastående sänkas eller höjas...

Tyvärr lyckades jag just radera alla våra bilder från besöket...

Den bortprioriterade katastrofen - hela Nashville översvämmades

I veckan har nyhetsstationerna haft fullt upp; oljeutsläppet i Mexicanska Gulfen och bombförsöket på Times Square i New York har tagit den mesta uppmärksamheten. Men en tredje stor händelse pågick utanför kamerorna - hela staden Nashville översvämmades av vatten efter mängder med regn fallit i helgen och floden Cumberland stigt rekordmycket. Vattnet gick till hustaken, 31 människor har hittills mist livet och 10 000-tals familjer har förlorat sina bostäder.

Om detta rapporterades väldigt knapphändigt fram till i onsdags då CNN och andra stationer började sända TV-team dit och president Obama deklarerade katastroftillstånd även där... Nu har insamlingskampanjerna påbörjats igen - artister och andra gör sitt för att återuppbygga musikens stad. Jaa, det är ett stort land vi lever i. Läs/se mer på www.cnn.com/US/weather/06/06/tennessee.flooding/index.html

Jag har konstaterat att det inte heller funnits en enda rad om Nashville i svenska tidningar. De har fullt upp med krisen i Grekland och isländska askan förstårs...

Valborg med svensk touch

Sista april och Valborg är ju ingen internationell helg direkt, jag tror vi svenskar är de enda, förutom holländarna som då firar "Queen's Day". Holländarna hade sin mottagning på ambassaden, svenskarna samlades på inbjudan av Handelskammaren (SACC/DC) med Claes Hammar som värd, avgående Minster of Trade på ambassaden, i hans trädgård. Hela kalaset sponsrades av Karlssons Gold Vodka, som nu försöker bryta sig in på USA-marknaden. En trevlig och välsmakande tillställning.

En vacker fredagskväll, ca 30 grader varmt, buffé som var tillagad av svenska ambassadens mycket välrenommerade kock, traditionell körsång och trevligt sällskap! Brasan var hänvisad till grillen... Som vanligt men annorlunda på samma gång. Och vodkan då? Själv undvek jag den eftersom jag skulle köra hem, men flera andra intygade att den smakade bra - dricks väl kyld men vitpepparkorn som enda tillsats...

Första maj bjöd på ännu varmare väder och vi kokade nästan under de obligatoriska fotbollsmatcherna. Äldsta sonen Jonathan drabbades senare under kvällen av vätskebrist med tillhörande migrän och kräkningar. Men vår lilla pool är nu på plats igen och vi använder den flitigt i den växthusliknande värmen som ska hålla i hela veckan, om dock på något bättre nivå dvs strax under 30 snarare än uppemot 35 grader...

Det händer bara i Washington DC!

Igår var jag så på The Mexican Cultural Institute med ett hundratal andra kvinnor. En fantastisk byggnad som fungerar som museum och festlokal. I minglet träffade jag på en kvinna vid namn Leslie som visade sig jobba för Colin Powell i 14 år, ni vet generalen och utrikesminstern Powell.

Eftersom jag precis har plöjt en tjock biografi om hans liv, The Life of a Soldier, blev jag väldigt nyfiken - passade på att fråga massor av saker som jag läst om honom; var han verkligen så fantastisk som den boken och många andra personer menar? Leslie, som numera skötte bokningarna av hans tal, var helt frälst i honom i alla fall, liksom hennes tidigare kollega som också jobbat med honom på State Department. Han ska tydligen hålla ett tal i Baltimore nästa vecka och jag ska se om jag kan ta mig dit. Om inte annat hoppas jag på att få ett signerat exemplar av hans memoarer! Så kan det gå om man minglar i Washington DC...

I övrigt kan jag rekommendera läsning av biografier och memoarer. Ett utmärkt sätt om man vill lära sig om samhälle, politik och historia.